Just nu har vi tre tikar som löper. Det har varit lugnt tills idag, så nu tycker Lasse att Bailey har kommit in i höglöp. Strax efter Bailey, startade Touba sitt löp och en vecka senare var det dags för Tara. Nu väntar vi bara på att Roya ska sätta igång också. Lika bra att få det gjort samtidigt, även om det är jobbigt. För Baileys del är det toppen att hon löper nu eftersom vi hoppas på en tävlingssäsong med henne och om hon fortsätter som mellan sina två sista löp så dröjer det ett år innan nästa gång. Helt perfekt.

Igår, söndagen den 5 januari var Malte – Cous-Cous Regaliz Amante, på sin första officiella utställning. Domare var Ann-Christin Johansson. Malte är helt underbar att ha med sig. Först reagerade han över det blanka, hala golvet som på vissa stället rörde på sig och lät konstigt. Men det gick snart över och han gick fram hur lugnt och fint som helst. Utställningen gick också jättebra, inga problem alls när domaren ska ta på honom. Han står bara helt lugnt som en staty. Springer också framåt med bra bjudning. Han är super, tycker jag. Kritiken blev: Lovande junior. Maskulint huvud med bra profil. Stora fina öron, något runda ögon. Bra hals och rygglinje. Välutvecklad kropp. Typiska vinklar. Bra benstomme. Rör sig parallellt, kunde ha något längre framsteg. Fin svans. Bra päls. Excellent, men tyvärr inget ck.
Ännu bättre gick det för kullsyster Tekla – Cous-Cous Regaliz Memoria som blev bästa tik-2 och fick cert. Fantastisk debut av dessa två syskon.

Ganska precis ett år sedan Bailey löpte förra gången är det dags igen. Men denna gång ska vi inte ha några valpar. Det kommer att bli jobbigt för Lasse ett tag nu efter att ha varit lugnt över 1/2 år. När vi hade satt ett tikskydd på Bailey upptäckte vi att det fortfarande droppade blod från någon. Vi kollade på de övriga tikarna men kunde inte se att någon hade börjat löpa, men idag den 2 januari 2014, såg vi att det var Touba som hade börjat sitt första löp, 2,5 år gammal.
Till denna löpperiod så hoppas vi innerligt att vi lyckas hålla Lasse instängd i sin hundgård. Vi har rivit ner all gammal nät och satt upp sektioner och dessa ska han inte kunna slita sönder. Detsamma gäller för hundgården där tikarna är. Vi får se hur det går om ca två veckor, i annat fall får han flytta hem till Peter ett tag.

Lördagen den 12 januari gick Baileys gips av och hon kunde trampa ner på foten. För att staga upp, satte vi på ett järn utanför gipset och sedan lindade in i ett bandage. Idag, onsdag den 16 januari har vi varit på Djursjukhuset i Skara igen. Lite oväntat för mej, så plockades gipset helt bort nu och ersattes bara med ett stödbandage. Detta bandage ska plockas bort till helgen och sedan ska Bailey sakteligen börja använda sin fot igen. Om ca 2 – 3 veckor ska jag börja gå lite korta promenader med henne och successivt öka motionen för att kunna börja cykla med henne på andra halvan av sommaren. Till senhösten kan hon få springa fritt igen, fast det ska ju vara kontrollerat och det kan bli svårt med henne. Det känns otroligt skönt att äntligen slippa gipset men samtidigt oroligt för det har ju varit ett skydd.

Idag var vi på Djursjukhuset i Skara igen, jag och Bailey. Denna gången blev hälften av gipset borttaget och bara den främre delen lindades på igen. Nästa vecka ska veterinären göra den främre gipsbiten smalare och på så sätt ska Bailey sakta men säkert börja använda sitt ben igen.
För två dagar sedan lyckades Bailey komma ur gipset när hon var i hundgården. Förmodligen krokade hon tag när hon skulle genom luckan. Både Ove och jag blev jätterädda men eftersom Bailey har gått gipsad så pass länge så har läkningen påbörjats. Det hade varit värre om det varit strax efter skadan. Nåväl, vi lade om gipset igen och det fick hon gå med till återbesöket idag.
Alla dessa veterinärbesök har ju varit bra socialträning för Bailey också. Hoppas att hon sköter sig bättre på nästa utställning och inte viker undan för domaren. Idag fick vi också brev från SKK att Bailey har B-höfter och ED 0-armbågar d v s godkänt.

Två löpande tikar och en galgohane. Det blir nästan för mycket. Att det kan vara så stor skillnad på hanar. Vi har tidigare haft boxer och springerhane. Det är inget mot att ha en galgohane. Boxern och springern accepterade att det var nät mellan dem och tiken. Det gör inte galgon. Han försöker på alla sätt att komma ur sin inhägnad och sedan in i tikens. Tre gånger har han lyckats men vi har haft tur och tiken har fräst ifrån. Varje gång har vi riggat mer så nu är det dubbla nät och stenplattor. Dubbla nät så att han inte ska bita sig igenom och stenplattor så att han inte kan gräva sig ut och sedan in i nästa inhägnad. Hoppas att det räcker. Angående natten så har den varit orolig med en hanhund som inte kan släppa att det finns tikar i andra änden av huset.

För ca en månad sedan skulle Ove fixa till vår torktumlare som inte tömde vattnet. När han höll på att skruva så slant han och smällde i den högra tummen i en plåt. Oturligt nog så tog det rakt över leden och plåten skar in ganska djupt. Ove tejpade och spjälade ihop såret på egen hand och trots att det inte läkte som det borde så gick han inte till läkaren.
Inte förrän på juldagen när vi var i Skövde och tummen hade börjat värka och svullnat upp. Vi åkte till akuten på KSS och där blev Ove kvar. Läkaren såg ganska allvarligt på skadan och ville inte släppa hem honom. Annandag jul blev Ove nersövd och opererad. Han har sedan gått på antiobiotika via dropp men det vill inte bli tillräckligt bra så att han får åka hem. Läkaren vill fortsätta att ge medicin via dropp. Nyårsafton så har äntligen provsvaren på odlingen kommit och ortopedläkaren ska konsultera med infektiosläkaren och ändra lite på antibiotikan så att det förhoppningsvis kommer att ge bättre resultat. Idag så åt Ove och jag en nyårslunch på Max. Ove har sett på reklam och blivit så sugen på deras BBQ dream. Därefter var det dags för honom att återvända till sjukhuset eftersom han ska ha dropp/antibiotika var 8:e timme. Nu håller vi tummarna att läkarna får bukt med hans tumme.

Det har gått flera år sedan jag skrev på min blogg senast. Det har hänt en hel del sedan dess. För närvarande har vi fyra saluki, alla tikar, Barakisch Roya Bolour – Roya, Khalils Tara Scheherazade – Tara, Seadis Girondelle – Pixie och Barakisch Touba Delkash – Touba. Dessutom har vi två galgo espanol, den svarta släthårshanen Warlock´s Regaliz – Lasse/Lakritz och den strävhåriga brindletiken Zakeya´s Suspicious Minds – Bailey. Bailey kom till oss i augusti 2012 och hade då redan fyllt två år och hade lure coursinglicens. Hon startade sin karriär strålande med två lc-cert på fyra starter. Sedan var lc-säsongen slut. Tyvärr skadades Bailey hemma i trädgården. Yttre böjsenan i vänster framfot gick av. Kanske trampade hon på något som skar in i foten. Nåväl, senan syntes och det var bara att åka in till djursjukhuset i Skara. Söndagen den 18 november under jourtid, ska det hända något så händer det på helgen, naturligtvis. På onsdagen veckan efter, byttes gipset första gången eftersom dränaget då togs bort, sedan har gipset bytts med sju till 10 dagars intervaller. Så här långt ser allt bra ut och Bailey ska fortsätta att få gipset bytt med veckointervaller. Senor tar lång tid på sig att läkna och det som kommer att hålla ihop senorna blir ärrbildningar och det säger sig själv att det inte kommer att bli som förr. Men veterinären är optimistisk och tror att hon kommer att kunna springa igen, kanske framåt hösten 2013, men det kommer att ta tid. LC-prov kanske det inte blir förrän till våren 2014, det får tiden utvisa.

Idag har vi varit i Gråbo igen där Tara har fått behandling för sin rygg. Hon vrider även ut höger bakknä vid rörelse och har fått elbehandling för den leden. Tara har blivit mycket bättre sedan förra besöket i Gråbo och det känns jättebra att det blir ett resultat av allt. Varje dag har jag masserat hennes rygg också.

I torsdags, den 18/3 var jag, Ove, Peter, Hanna och min bror Jan på pappas begravning. Det var en fin och enkel begravning i Lundby gamla kyrka i Göteborg. Övriga besökande bestod av pappas fru sedan fem år tillbaka, Barbro och hennes barn och barnbarn samt Barbros systrar. Det var så pappa ville ha det, så enkelt som möjligt. Pappa hade fått asbestlunga och fick använda maskin för att underlätta andningen på nätterna. Han var rörkrökare i sina yngre dagar och utsattes då för asbest.